Del 1 av 3

Varför kan en del äta hur mycket som helst utan att gå upp vikt, medan andra bara behöver öka sitt
kaloriintag lite för att gå upp i vikt? Varför måste vissa kämpa med träning och medveten kost för att
hålla vikten, medan andra inte ens behöver motionera? Varför slutar några äta när de är mätta medan
andra inte känner att de är mätta?

Alla dessa frågor och många fler besvaras i den intressanta dokumenären på Svt "Varför blir inte de smala
feta?" som gått i dagarna. I programmet låter Fredrik Nyström från Linköpings Universitet tio frivilliga
studenter äta dubbelt så många kalorier och inte motionera alls under fyra veckor. Det är en diet som
skulle kunna få den samlaste person att gå upp i vikt. Åtminstone skulle man kunna tro det.

De flesta behåller nästan samma vikt under hela sitt vuxna liv. Om det bara var dieten som påverkade
vikten skulle vi vara tvugna att äta löjligt exakt alltid. En amerikansk forskare, Dr Leibel, tror att vi har en
biologisk bestämd naturlig vikt, som varierar från person till person. Våra kroppar gör sitt bästa för att
hålla oss vid den vikten, fet eller smal. Han säger att man självklart kan påverka denna vikt genom
medveten kost och träning, men kroppen kommer alltid försöka komma tillbaka till sin normala kroppsvikt.

Vi har alltså en normalvikt. Vad styr den, och hur  tidigt i livet ställs den in? Enligt forskaren Dr David
Allison kan till och med händelser före födselen, i moderlivet, påverka hur stora vi blir som vuxna. Till
exempel är det bevisat att kvinnor som föder senare i livet får barn som löper större risk att bli
överviktiga. Även moderns vikt och näringsintag under graviditeteten är avgörande. En mor som frossar
eller är diabetiker under vissa faser i  graviditeten får barn som löper större risk  att bli överviktiga.

Varför är vissa så mycket bättre på att gå förbi kex och choklad? Handlar att förbli smal mest om
viljestyrka? Man tror att den är mer komplext än så. Professor Jane Wardle har gjort ett experiment på
barnen i en förskola. Vad händer om man ger barn mer att äta efter en komplett lunch? Nästan alla
barnen säger att de är mätta efter lunchen, men när man ställer fram en tallrik med kalasmat efter lunch,
ser man tydliga variationer. En del av barnen skjuter bort sina tallrikar medan andra metodiskt äter upp
allt på sina tallrikar, oberoende av varandra. Jane tror att beteendena redan är väl etablerade hos de
här förskolebarnen. För vissa är det så att när de känner sig mätta tappar de helt lusten att äta mer,
medan andra gärna fortsätter äta så länge maten smakar bra. 

Studier visar att våra ätbeteenden fastslås i tidig ålder. Om man brukar småäta efter att man är mätt när
man är liten, beter man sig så som vuxen med. Problemet är att det snabbt påverkar kroppsvikten. I
11-års ålder kan man se kopplingar mellan de här dragen och barnens vikt. Nu vill man ta reda på var de
här variationerna i beteendet kommer ifrån. Är det något man lär sig hemma i sin familj? Eller är det
något som kanske är genetiskt betingat? Man har utfört andra liknande experiment som det här, men
där kontrollerade man även vilken variant av den så kallade FTO-genen barnen hade. Olika individer har
olika FTO-gener. Vuxna som har en genvariant väger i genomsnitt mer än alla andra. Man visar att de
barn som fortsätter att äta när de inte är hungriga, tenderade att ha högriskvarianten av FTO-genen. De
barn som åt mycket lite hade vad man betraktar som den skyddande varianten. Vår aptit verkar vara
genetiskt betingad. Det ser ut som att det för vissa är rätt så lätt att stå emot alla matvaror som finns
tillgängliga idag, de behöver inte använda viljestyrka. Medan det för andra inte är lika enkelt, deras
hjärnors reaktion på mat stängs inte av när de har fått nog.