Den stora majoriteten av de ursprungliga invånarna i Västsahara tillhör det arabiska nomadfolk, som levt i området i århundraden och som har en egen kultur och ett eget språk, hassania. Västsaharas ursprungliga befolkning tros vara invandrade araber från området runt Jemen, men har senare blandats upp av afrikaner från södra Afrika.
1884 tilldelades Spanien området vid Berlinkonferensen och koloniserade området fram till 1976. Det kallas idag ett ickesjälvstyrande område av FN och ockuperas sedan 1976 av Marocko. 84 stater har erkänt Västsahara, dock inget EU-land. Mellan den ockuperade och den självständiga delen, sträcker sig en 200 mil lång mur, rest av Marocko, för att hålla polisario ute under kriget. Flera miljoner minor, klusterbomber och oexploderad ammunition täcker området längs muren och orsakar än idag stor skada på djur och människor. Konflikter mellan befrielserörelsen Polisario och den marockanska polisen blossar upp då och då, men som turist märker man knappt av den politiska situationen, om man inte väljer att uttrycka sympatier för västsaharierna så att den marockanska polisen märker det förstås. Det finns flera marockanska militäranläggningar här och syftet med närvaron är att fortsätta kontrollera Västsahara.
En stor del av Västsaharas befolkning bor sedan ockupationen 1975 i flyktingläger i Algeriet. Västsahara har en av världens största fosfatfyndigheter, rika fiskevatten, mineraler och naturgas. Marocko har sitt starkaste politiska stöd hos Frankrike, som med sin plats som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd kan använda sin vetorätt för att förhindra ett kraftfullare ingripande från FN i Västsaharafrågan. EU har dessutom knutit Marocko nära sig genom att ge landet så kallad “advanced status” och stora ekonomiska bidrag.
När vi tar vår promenad nere i Dakhla stad är det öde och tyst. Visst är där folk, men inte tillräckligt mycket för att ta bort känslan av tystnad och nästan övergivenhet. Det är rent, fint och här riktigt bra vägar. Konflikten av moderna gator varvat med butiker som är små hål i väggen ger en starka känslor av både gammalt och nytt. Dakhlas invånare är ännu oförstörda av massturismen. Konstarten prutning är här fortfarande något som utnyttjas dåligt. När vi går inne i souken är jag tyvärr inte inne på shoppinghumör, men inser att jag bör köpa något. Jag ser en ring och tänker att det kan vara en enkel affär. När jag frågar vad ringen kostar svarar han 50 dinarer, jag föreslår 20, och utan protester blir det så. Ingen jagar mig, ingen ropar på mig och ingen säger “good price only for you”.
På en av de små gatorna i souken trillar vi på ett litet spinneri. Ahmed ler och ber oss komma in. Att han idag säkert blivit fotograferad av ett otal blonda nordiska turister påverkar inte hans leende. Just nu uppskattar han oss lika mycket som vi uppskattar honom. Några kommer självmant fram och vill vara med på bild när de ser kameran och andra kommer fram och ber en ta bort bilden man just tagit. Och då gör man det. Det är en fantastisk känsla att gå runt i den lilla souken i Dakhla stad och få en upplevelse helt ofärgad av tidningar och TV.
Translation;
This is the second part about my trip to Dakhla in Western Sahara, Morocco.
Foto: © Discovering The Planet
I samarbete med: Visit Morocco
20
0
20
20
