Ålagille. Ålakusten. Orden känns exotiska. Och spännande. Själva ordet ål, ger mig däremot känslor av raka motsatsen. Under min uppväxt i mellersta Skåne tror jag inte att jag någonsin hade hört talas om detta Skånska fenomen. Inte förrän jag i tjugoårsåldern flyttade till Kristianstad i Nordöstra Skåne. Till Ålakusten.

 

Det var då tillfällena började dyka upp. Möjligheten att få vara med om ett ålagille. Då värderade jag tyvärr inte upplevelsen tillräckligt mycket. Jag kunde inte se bortom att jag inte gillade ål. Så jag tackade nej. Gång på gång. Jag, som normalt är en riktig kulturjunkie. Men där och då. Kunde jag inte se förbi, att jag skulle bli tvungen att äta ål i alla dess former. För ål, ja det hade testats på flera Julbord. Utan framgång till förälskelse, tjusning eller en längtan till nästa gång.

 

ÅLAKUSTEN – DEN BLÅ LINJEN

Ålakusten är kuststräckan som ligger mitt i Hanöbukten mellan Åhus i norr och Stenshuvud i söder [ibland säger man Kivik eller Simrishamn i söder]. Kustremsan kallas även guldkusten. På grund av ålen, det svarta guldet.  Som namnet antyder så har ålfisket varit av stor betydelse och kuststräckan är känd för sina många “ålabodar”. Det som är karakteristiskt för Ålakusten, är också den milslånga stranden utan hamnar. De långgrunda sandstränderna i kombination med den buktande kustremsan anses utgöra något speciellt som attraherar ålen och dess orienteringsförmåga.

 

Den mytomspunna ålen är en stor del av skånsk kultur och historia. Den har simmat längs kusten här sedan urminnes tider och försörjt ålafiskare i generationer. Men man kan inte lägre ta ålen för given. Fångsterna minskar och ålen hotar att försvinna. Ålbeståndet hotas av bland annat vattenkraft, miljögifter, skarv och säl men också av det mindre kontrollerade fiske som sker i en del andra länder, bland annat fisket av glasål i Sydeuropa. Antalet ålfiskare har nästintill halverats sedan 2006. 2007  beslutades om ett generellt förbud mot ålfiske. Antalet tillstånd begränsades och man fick bara fiska ål tre månader per år. I Sverige har cirka 189 fiskare rätt att fiska ål.

 

Dessutom innebär varje ålfisketillstånd en maximal gräns för hur mycket ål man får ta upp och ålen får inte vara under 70 centimeter lång. Reglerna, som på sikt inneburit ett förbud mot ålfiske, har drabbat näringslivet och bygden hårt. Det finns idag bara ett tiotal fiskare kvar längs Ålakusten. Trots det lever de urgamla traditionerna vidare utan större förändringar än idag. Men Ålakusten är så mycket mer än bara ål. Det är en rik lokal mathistoria, det är drycker från vodka till öl och cider, konst och hantverk och en rik samhällshistoria.

 

 

ÅLAFISKARNA VID TVILLINGABODEN I NYHUSEN

Förra våren fick jag för första gången uppleva och möta ålafisket på nära håll. Jag möte några av ålakustens eldsjälar. Vid Tvillingaboden i Nyehusen, [som består av Ålamuseet, Stugan och Packhuset] har tiden stått stilla sedan 1800-talet. Här nere på stranden har man fiskat ål, lagat nät och anordnat Ålagillen i flera generationer. Här har ålabodar, båtar och hängen, torkställningar för nät och hommor [ryssjor], alla sin plats.

 

Vid Tvillingaboden sitter Hånsa och Sten och lagar ålanät. Och när Hånsa börjar berätta om ålafisket, traditionerna och moderna tiders bekymmer, står jag som förtrollad och lyssnar. Här har små enkla familjefisken haft sin försörjning i generationer. Urgamla traditioner som lever kvar än idag. Ålfiskaren ”Hånsa”, är själv tredje generationens ålafiskare. Han berättar om den gamla ålatraditionen som han och hans ålakärring Maria Blomberg försöker hålla vid liv. Och han berättar också om kunskapen som börjar försvinna och arvsrätten för ålafiskerätter lika så.

 

Ålfisket längs Ålakusten bedrivs i liten skala, det är ett miljövänligt, hantverksmässigt och kustnära fiske. Det sker landnära med fasta redskap. Redskapen, hommorna, finns inte att köpa utan tillverkas av ålfiskaren, och konsten att bygga en homma förs vidare genom en muntlig tradition från generation till generation som kan härledas bakåt i tiden till medeltiden.

 

Kom hem med fickorna fulla av
sand och bärnsten samt själen
själen full av havsmusik, klingande
skrönor och en häftig känsla av
att ha upplevt något speciellt…

– UR BOKEN ÅLAKUST , den blå linjen –

 

 

ÅLAKUSTEN & ARVET 

Att värna om denna fantastiska kulturtradition har inte varit helt lätt. Ålen är tyvärr, som nämnt, utrotningshotad sedan många år tillbaka. Fångsterna minskar och ålen hotar att försvinna. Det beräknas ta 80 år innan ålbeståndet har återhämtat sig, och kanske flera hundra år innan den har kommit tillbaka till samma nivå som i början av 1900-talet.

 

Den stora oron var att överlåtelse av ålfiskerättigheter  inte längre skulle möjliggöras vid generationsväxling som tidigare. Det vill säga kommande generation ärver fiskerättigheterna. Det skulle vara förödande för kunskapen och ålafiskets historia. I ett försök att rädda ålen och arvet, startade Maria ett projekt. Ett projekt som skulle ge möjligheten för ålafiskare och människor längs ålakusten att försörja sig. Genom ett EU-bidrag kan de nu erbjuda besökare olika guidade turer, gourmetvandringar i en unik natur. Och rättigheterna? De får inte längre gå i arv, överlåtas eller säljas.

 

 

ÅLAKUSTEN KORT HISTORIA

Kusten indelades i åladrätter som bestod av avgränsade kuststräckor som gav innehavaren rätten till skattelagt fiske. Före reformationen hade kyrkan rätten till merparten av ålafisket. Senare blev det kungens privilegium. Åladrätter delades ofta ut som belöningar till adelsmän och storgodsmän för deras insatser på slagfältet.

 

Dessa kunde i sin tur arrendera ut “drätterna” till kustens fiskarbefolkning. Uttrycket drätt avsåg det område som ålafiskaren hade fiskerätt till. Då ålafisket är säsongsfiske och dessutom tidsödande, tvingades fiskelagen under säsongen att bosätta sig på stranden. Fiskelagen byggde därför små bodar där de kunde bosätta sig under säsongen. Ofta byggdes bodarna med ena gaveln mot havet och den andra insänkt i strandvallen. Vindsingången hamnade på så vis i jämnhöjd med strandvallen och kunde användas som förrådsplats för fiskeredskapen.

 

 

ÅLAGILLE SKÅNSK MATKULTUR 

Ålagillet har här i Åhus och Kristianstad under åren lockats tusentals besökare varje år. Redan i början på 1800-talet kunde det komma fyra fem tusen besökare hit för att äta ål och dricka snaps. Täppetboden känd för sina ålakvällar är relativt ny. En av de första bodarna byggdes här 1899 av bröderna Cappelin från Kivik. 2013 fanns det  här 60 ålabodar, varav 30 fortfarande är i bruk. Sammanlagt har cirka ett 80-tal ålabodar funnits. Förutom Tvillingaboden har vi bland annat Nya Revhaksboden och Ågas bod som tros ha funnits här sedan 1866 och kanske ännu längre än så.

 

Ålagillet är en lång tradition som härstammar från ålastämmor. Något så konstigt som att årets skatt, tionde, till prästerna och ränta till markägarna blev en fest. Gille betyder betalning, ersättning, skatt, men också brödraskap och dryckeslag. Ett i bygden välkänt talesätt lyder: “Ett äkta ålagille kan bara ätas i en ålabod utmed ålagilleskusten mellan Åhus och Yngsjö, annars är det ett vanligt kalas med ål.” Traditionen säger att ett ålagille måste bestå av minst fyra sorters ål och måste ske på Ålakusten i en Ålabod. Luad ål. Ålasoppa. Rökt ål. Stekt ål. Halmad ål. Kokt ål. Och helst nersköljd med Bäsk. Och självklart får man ha egen snaps med sig. En festmåltid som har en särskild plats i skånsk matkultur.

 

Tillagningen av ålen måste följa viktiga principer. Man kan läsa sig till, att man på 1950-talet  i Åhus, alltid rökte ålen med trädslaget al.  Man släppte inte kontrollen över rökugnarna, för det var viktigt att de höll rätt temperatur. Traditionen med att hålla ålagille hålls vid liv av krogar, fiskebodar, restauranger och gästgivargårdar utefter kustbandet. Starten för att erbjuda ål på menyn är från mitten på augusti till slutet på November. På ett äkta ålagille skall de fyra olika sorters ål sköljas ner med malörtsbrännvin även kallad bäsk på skånska.

 

 

ÅLAFISKET & TURISMEN

Fram till år 2011 hade cirka 140 olika nationer besökt skånska ålagillen tillsammans med svenska och skånska företag. Ålfiskets intäkter ligger på blygsamma åtta miljoner kronor, men bedömningar har gjorts att ålfisket årligen genererar 100 miljoner till turistnäringen. Ålarvet på Ålakusten är sedan år 2015 också listat som ett nationellt immateriellt kulturarv enligt Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet. Det innebär en skyldighet för Sverige att tillse att kulturarvet förblir levande.

 

ÅLAORDLISTA

Bagpåsen ålahommans yttersta del
Bälen mellan största böjlen och bagpåsen
Böda laga nät
Fläkål ål som steks uppfläkt
Habaren nedre delen av stranden
Halmad färsk flådd ål som samtidigt grillas och röks på fuktig råghalm
Homma Ålakustens ryssja
Kubb flöte

Luad oflådd ål först saltas och sedan samtidigt grillas och röks
Luehål lågan på den öppna härden där den luade ålen tillagades
Melycke ett mellanlås i homman, som stänger in fisken
Rykta vittja, tömma, homman
Snurring liten hanål med vit buk
Sump tre- eller fyrkantig låda med små hål för förvaring av levande ål i vatten
Tjejsa håva upp ål
Ålamörker höstnätter med mörk nymåne och högt vatten, infaller var femte vecka fram till november

 

 

Translation
In the south of Sweden and the east part of the landscape Skåne, you will find the cultural heritage of the eal coast, Ålakusten den blå linjen. Here people have been fishing eal for centuries and the knowledge have beeb passed down for generations. 

 

20
fb-share-icon0
20
Pin Share20

Daniela Nasteska

Välkommen till Discovering The Planet. En reseblogg för alla som älskar att resa när och fjärran. Här delar vi med oss, Daniela & Göran, av våra resor och personliga upplevelser och intryck.

Welcome to the Swedish Travel Blog Discovering The Planet.

HITTA FLER ARTIKLAR I SAMMA ÄMNE HÄR

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *