Roadtrip till Valladolid på Yucatan i Mexiko, en helt ovanlig dag med polis & coronakontroller

Warning: Undefined array key "HTTP_USER_AGENT" in /home/httpd/vhosts/discoveringtheplanet.com/httpdocs/wp-content/plugins/ultimate-social-media-plus/libs/controllers/sfsi_socialhelper.php on line 249

 

Vi har bestämt oss för att göra en roadtrip här på Yucatan i Mexiko. Vi bestämmer oss för att börja med en dag till Valladolid och känna av om vi vill köra fler dagar. Så vi hyr en bil via hotellet, packar ryggsäcken och gör en preliminär plan i Google Maps. Men det kommer visa sig, att det blir en av de där få konstigare dagarna vi haft. En dag som kommer börja bra, kännas oerhört jobbigt så där mitt i, men trots allt sluta riktigt bra. 

 

Vägen från Playa Del Carmen till Valladolid är som att köra var som helst i världen. Men faktiskt enklare. Och lugnare. Med en skillnad. Det är väldigt många fler poliskontroller än bilar och trafik. Redan en timme in på vår roadtrip, blir vi stannade för första gången. Och precis där på vägen, blir vi påminda om något, som veckan innan vi åkte mest var något man pratade löst om i Media. Corona.

 

Trots avsaknaden av Coronafall här i Mexiko, har man nu börjat med vägkontroller på Yucatan. Utöver polisens närvaro, finns här ett tält med medicinsk personal. Vi får svara på några kontrollfrågor, får ett informationsblad om Corona och får sedan köra vidare. Kanske det var feberfrågan som avgjorde. För nej, vi hade ingen feber. Och det är väl här verkligheten om Covid-19 lite kommer ikapp oss.

 

MOT VALLADOLID MED POLISKONTROLLER & AK5or

 

Bara några mil senare blir vi åter stannade. Denna gången är det en ren poliskontroll. En polispatrull i full mundering och AK5or över brösten. AK5or enligt mannen. Vi känner ingen oro och kontrollen går fort. Närvaron av poliser är dock både avskräckande och säkerligen nödvändig. Men också en påminnelse om att man inte ska känna sig för säker och trygg. Även om vi känner oss trygga i denna delen av Mexiko. Kanske just därför.

 

Vårt första mål för dagen är en Cenote i närheten av Valladolid. Min romantiserade bild av ett besök i en Cenote  är mig ovetandes på väg att grusas och ta mitt humör till en irritationsnivå jag sällan når. Oändliga dokumentärer om de djupa slukhålen har avverkats och byggt upp en drömlik upplevelse. Dessa slukhål som är karakteristiskt för Mexiko och Centralamerika och fyllda av vatten i magiska färger. Skapade då kalkstensberggrund rasat samman och synliggjort grundvattnet. Cenotes som under Mayariktet användes för religiösa offer. Framför allt på Yucatanhalvön och på en del Karibiska öar.

 

 

CENOTE MAYA I VALLADOLID & FALLET AV EN ROMANTISERAD UPPLEVELSE

 

Varför mannen valde den vet jag än idag inte. Det var en av dem jag inte rekommenderade. Men ibland får man låta chauffören bestämma. Det är här mycket börjar gå fel för mig. Att jag får betala inträde på 25 dollar, trots att jag inte ska bada, är helt okej. Det är ju trots allt en upplevelse och jag supportar mer än gärna lokal turism. Men när vi varken får ta med mobil eller kamera in börjar jag bli lite irriterad. Eller i ärligheten namn, lite irriterad var jag nog redan på grund av valet av Cenote.

 

Jag tror guiden märker min irritation och tillåter till sist att jag får ta med mina kameror. Men då måste jag stå på en specifik plattform som jag inte får lämna. Nu börjar djävlarna i mig fara runt. Jag som normalt försvarar de mest konstiga och udda situationer när vi reser, blir nu ännu mer irriterad. 25 dollar och förvisad till en plattform. Varifrån det i princip inte är lönt att ta några bilder. Varför man inte får ha med kameror blir snart glasklart.

 

Cenoten har egna fotografer. Som tar bilderna de tror man vill ha… och som man sedan måste köpa. När jag ser en äldre herre i ljusblå linneskjorta och beige chinos på andra sidan Cenoten,  traska upp och ner för trapporna med mobilen i högsta hugg, eskalerar min ilska till en nivå jag inte känner igen. Jag skriker till mannen som badar, rätt över Cenoten, och pekar . “Varför får inte jag?!”. Nya diskussioner med vår guide. Som nu antagligen också börjar känna doften av “den här kvinnans irritation”. “Jag bjuder på lunchen eftersom din fru inte badar”.

 

 

LUGNA & PASTELLFÄRGADE VALLADOLID

 

Vi lämnar Centote Maya efter en lunch vi faktiskt kunde varit utan. Min kropp är fortfarande lite i varv, men redan när vi lämnat parkeringen, börjar adrenalinnivån sjunka. Någon mil innan Valladolid, blir vi åter stannade för en Coronakontroll. Och vi hinner inte veva upp rutan innan vi blir stannade ytterligare en gång. Av en person i gul vägväst. Det visar sig att han är en turguide. Turistico säger västen. Han säger att Cenoten i Valladolid är stängd. Om det nu är på väg dit vi är. Och tipsar om en annan. När vi kör in i Valladolid, visar sig det, inte oväntat, inte vara sant. Cenoten är öppen.

 

Valladolid påminner om Trinidad på Kuba. I denna mysiga kolonialstaden behöver man inte göra mycket mer, än att promenera runt och titta på den vackra arkitekturen och de vackra färgerna. Jag känner hur jag helt plötsligt har återvänt till mitt lugna naturliga jag. Vart jag än vänder mig blir jag fylld av värme och glädje. Valladolid är en liten färgglad ort på Yucatanhalvön och har knappa 40 000 invånare. Vi hittar en jättefin innergård för att ta kaffe å dessert.

 

El Mesón del Marqués. Byggnaden visar sig vara en av Valldolids äldsta. Ett kolonialhus byggt på mitten av 1600-talet. Idag är huset även hotell förutom restaurangen på innergården. Någon dessert [postre] har man inte alls på menyn. Men vi lockas in i den vackra trädgården och beställer en tapastallrik för två till vårt kaffe… trots att vi inte är hungriga.

 

 

EN VACKER INNERGÅRD, EN TAPASTALLRIK OCH DRICKS

 

När det är dags att betala börjar vi fundera på hur mycket dricks man bör lämna. Har ju inte varit något vi har behövt bekymra oss under veckan på vårt hotell. Men på kvittot här har man hjälpt oss att reda ut det. 10 % alltid, 15 %  om det var okej och 20 % om man är mycket nöjd. Vårt svenska jag tycker att tio procent är bra och tillräckligt. I Mexiko räcker det inte ens för ett tack och hejdå från servitören. I värsta fall springer han ikapp dig och påpekar att du bara lämnat sju procent dricks.

 

När vi lämnar Valladolid stannar vi till vid en liten butik för att köpa vatten. Jag springer in i den lilla butiken. Jag kan köpa Coca Cola och levande kycklingar, men inte vatten. Så jag beger mig till nästa butik. Här hittar jag mitt vatten och går till kassan för att betala. Där blir jag servad av en sexåring. På riktigt. När vi stannar för tredje gången hittar vi bästa butiken. På macken där vi tankar så klart. Vårt nästa mål är Mayastaden Cobá.

 

 

DEN HISTORISKA MAYASTADEN COBÁ & BESLAG AV VÅR DRÖNARE

 

Mayastaden Chichen Itza är det självklara valet för många att besöka när man är på Yucatanhalvön. Vi väljer istället den mindre besökta antika Mayastaden Cobá. Cobáruinerna ligger mitt i djungeln och har ännu inte helt grävts ut. Man hittar den fascinerande arkeologiska platsen i Quintana Roo, cirka 172 km söder om Cancún på östra Yucatánhalvön och ungefär 90 kilometer från Chichen Itza. Staden uppfördes under mayaepoken och blomstrade mot slutet av den klassiska mayaperioden som var cirka 600 till 900-talet.

 

Området är utspritt runt fem laguner och uppdelat i olika grupper som förbinds genom så kallade sacbes, upphöjda stenbelagda vägar. När den gamla staden var bebodd, sträckte platsen över mer än femtiofem kvadratkilometer. Området utforskades ordentligt först år 1926 av den irländske amatörarkeologen Thomas Gann. Mycket av arkitekturen i Cobá är fortfarande bevarad men endast en liten del är öppet för allmänheten. Bland de framstående byggnaderna finns:

• Kyrkan – Iglesia
• Nohoch Mul templet
• Pyramiden
• Chucmuc Mul templet
• Borgen – Castillo
• Bollplanen

 

När vi kommer till Cobá är det bara en och en halv timme till de stänger. Vi har någonstans på vägen sprängt vår tidplan. Så vi springer. Samtidigt kommer den där onödiga irritationen tillbaka. När vi kommer fram till pyramiden, efter en promenad genom en fantastisk natur och djungel, upptäcker jag att jag glömt hållaren till stativet i bilen… två kilometer bort. Solen håller på att på att gå ner. Så jag gör som man bör… sätter mig ner och fortsätter sura. Jag som brukar försöka vända allt till det positiva under våra resor, har idag misslyckats totalt. Jag vill skyla på förkylningen och hostan jag haft hela veckan, [inbillar mig inte helt oväntat att jag har Corona]. Mannen bestämmer sig istället för att ta sig upp för pyramiden och filma med drönaren.

 

 

DRÖNARFÖRBUD & BESLAG AV VÅR DRÖNARE

 

Och när man börjar tro att denna dagen inte kan bli värre, blir den just det. Värre. Helt plötsligt ser jag en liten rund man komma springande. “No drone, no drone”. Och så far han upp för pyramiden som om han eld i… ja, ni vet. Några minuter senare är han uppe… och efte några ytterligare minuter är Göran på väg ner. Utan drönare. Ja hjälpe mig… om jag inte var arg tidigare… För vart jag än tittar finns inte en enda skylt om drönarförbud. Däremot flera skyltar om både rökförbud och cykelförbud. I sällskap med vakten tar vi oss till entrén. Han har drönaren. Väska och allt. Vi har hört ordet polis. Och att där är förbudsskyltar vid utgången. Jo, tack… vi ser dem. På vägen ut.

 

De ser ut som myggskyltar. Och vid pyramiden fanns ingen. De kanske tar drönaren OCH ger oss böter. Halvvägs tillbaka med vakten, möter vi tjejen som var uppe i pyramiden samtidigt som Göran. Hon berättar att vakten, när vi hade lämnat, hade ställt fram en skylt om drönarförbud framme vid pyramiden. Vi är inte överraskade. Vi har dessutom gått så fort att jag har fått skoskav på hälarna. Skav som dessutom färgat mina nya vita Converse röda. Vi är på väg till chefen. Sa jag att jag var taggad. När vi blir visade in genom en trång gång på baksidan av entrén, tar jag bara av mig skorna och travar bestämt på. Utan att fundera på vad som händer.

 

Vi blir insläppta på chefens kontor och… Ni vet när man har laddat med världens försvarstal… och helt plötsligt inte behöver använda det. Han presenterar sig och ber oss sedan bara visa vad vi har på kortet. Mannen till och med erbjuder honom kortet. Men han ber oss bara radera filmerna, och tackar för att vi samarbetat. Men nästa gång, “tänk på att ni måste köpa drönartillstånd i entrén”. Där får vi svaret till varför drönare inte varnat för “restricted area” eller “no fly zone”. “Flyg hur mycket du vill. Bara du betalar.”

 

 

Vi lämnar Cobá med en surrealistisk känsla. En känsla av att vi faktiskt kommit undan smärtfritt. Hade vi haft otur hade det kunnat gå så mycket värre. Böter, beslagtagen drönare, polisinblandning och korrupta poliser. Vi är ju trots allt i Mexiko. Så vi lämnar Cobá lättade och beger oss hemåt. Vi hinner med en liten tur genom Tulum, men det har hunnit bli mörkt. Så Tulum får vara kvar på listan till en annan gång.

 

Om ni har läst så här långt, kan ni kanske förstå varför jag haft en lite jobbig dag. En dag som jag egentligen borde vara glad för och lyckligt lottad över. Kanske jag ska vara tacksam. Vi är i Mexiko. Som inte har så bra rykte. Allt hade kunnat gå så mycket värre. Eller egentligen, vi tog oss igenom dagen väldigt smärtfritt. Men visst kan vi alla ha en dålig dag? Idag var min. Nu ska jag ta några Alvedon och sova bort denna dagen.

 

 

 

Translation
When in Yucatan in Mexico, we decided to do a roadtrip to Valladolid and Cobá. But it turned out to become a day when everything went wrong for me. There was several polis controls, Corona Controls, a bad visit to a cenote and we almost got our drone confiscated. But in retrospect, it was a good day.