Tanzania, Serengeti, Massajer, möten med lokalbefolkningen

 

Jag har sedan barnsben haft en oförklarlig nyfikenhet på vår värld. Nyfikenhet på hur andra kulturer ser ut, hur lokalbefolkningen lever och formar sina liv på platser långt bortom min egen vardag. Min första kurs på Lunds universitet var,  kanske inte oväntat, rättssociologi [man studerar rättsregler, hur reglerna fungerar i samhället och var reglerna kommer ifrån].

 

Den gav mig inte direkt några svar, men skapade ännu större behov av att förstå världen. Men att möta människor där de lever och bor är inte alltid enkelt. Det är inte alltid vackert. Och man kommer inte alltid hem med de minnen och reflektioner man kanske hade hoppats på. För mig innebär resande att reflektera. Över hur vi har det, och över hur andra människor i vår värld tvingas leva. Och det är inte alltid bekvämt att ta in. Idag jämför jag tre upplevelser som lämnat helt olika intryck och gav helt olika känslor.

 

Jag har upplevt tre väldigt olika typer av möten med lokalbefolkningen under mina resor. Alla har känts äkta i stunden, men lämnat helt olika avtryck efteråt. Ett, mötet där turismen är ett sätt att bevara traditioner. Alla vet vad som gäller. Två, ett möte som görs hemma hos lokalbefolkningen, i deras vardag, men på deras villkor. Tre, där vi är besökare i en vardag där lokalborna i princip nonchalerar oss, där vi egentligen är inkräktare.

 

Thailand, Trat, Chongfolket, Chong Eco Museum

 

TURISM SOM ETT SÄTT ATT BEVARA TRADITONER

Alla ”konstgjorda” möten handlar inte om att sälja en tillrättalagd bild av en kultur. I vissa fall är det just turismen som har gjort att traditionen, hantverket och ritualerna alls finns kvar. På många platser i världen höll gamla seder på att dö ut, inte för att de saknade värde, utan för att de inte längre gick att leva på. Yngre generationer valde andra yrken. Kunskap slutade föras vidare och det som en gång var vardag blev historia. Lokalbefolkningen delar sin kunskap, sitt hem eller sin kultur, mot ersättning. Ändå kan det kännas genuint. Denna formen av möten med lokalbefolkningen är den vanligaste för oss.

 

Samtalen är verkliga. Människorna finns där på riktigt. Berättelserna är sanna, även om de är utvalda. Skillnaden ligger i maktbalansen. Lokalbefolkningen har kontroll, sätter gränser och väljer vad som delas. Dessa upplevelser betalar jag gärna för och de ger ändå en positiv lärdom att ta med hem. En win win för båda parter. Exempel är matlagningskurser hemma hos en familj, guidade byvandringar eller workshops i hantverk. I Sorrento i Italien, gick vi på matlagningskurs hos ett par Nonor. En av de absolut bästa och roligaste matupplevelserna vi haft. För dem, extra inkomster. För oss, upplevelser att ta med hem.

 

LÄS MER: På matlagningskurs i Sorrento

Italien, Sorrento, Matlagningskurs

 

DET ISCENSATTA MÖTET SOM FUNGERAR

Det andra mötet sker inom turismens ramar. Allt är organiserat. Tiden är bokad. Priset är satt. Jag vet att jag är där för att jag betalar, och de vet det också. Det finns ingen illusion om något annat. Just därför känns mötet respektfullt. Lokalbefolkningen har valt att öppna sitt liv, men på sina villkor. Jag lämnar platsen med ny kunskap, en mänsklig kontakt och en känsla av att mitt besök faktiskt bidrog till något positivt.

 

En upplevelse här var ett besök vi gjorde i en Massaiby i Tanzania. Vårt besök var planerat. Vi betalade ett fast pris per person. Vi var väntade. Det dansades traditionella danser. Visades hur man skapade traditionella smycken. Vi fick se hur man bodde, i förbestämda hyddor. Och kunde sedan handla med oss souvenirer. Deras vardag, deras traditioner, men också på deras villkor.

 

LÄS MER: Artiklar om Tanzania

Tanzania, Serengeti, Massajer, möten med lokalbefolkningen

 

NÄR TURISMEN KLIVER RAKT IN I MÄNNSIKORS UTSATTHET 

I kontrast finns resor till fattiga områden, slumområden, marginaliserade stadsdelar, byar där turismen inte är en verksamhet utan en inkräktare. Här är det inte en aktivitet som visas upp, utan människors vardag. Människor fortsätter sina liv, barn leker på dammiga gator, kvinnor lagar mat, män arbetar, väntar, överlever. Vi turisten är betraktarna. Pengar byter ibland händer i form av små souvenirer eller dricks, men själva livet är det som exponeras. Barnens blickar. Trångboddheten. Det slitna. Jag går där med kamera, mobil och pass i fickan  och vet att jag när som helst kan lämna. Det kan inte de.

 

Efteråt finns en gnagande känsla kvar: Vad gav jag egentligen? Och vad tog jag? Är att möta lokalbefolkningen på detta sätt etiskt? Äkthet är inte alltid detsamma som rätt. Det paradoxala är att det som känns mest ”äkta” inte alltid är det mest etiska. Ett möte där alla vet varför de är där kan vara mer respektfullt än ett där turisten smälter in i någons utsatthet och kallar det autenticitet. Kanske handlar ansvarsfullt resande inte om att komma så nära som möjligt, utan om att förstå när man bör stanna på avstånd.

 

Det är här obehaget kan smyga sig på. För vad är det man konsumerar? En upplevelse, eller andras utsatthet? Skillnaden mellan nyfikenhet och voyeurism är hårfin. Även om intentionen är god kan känslan efteråt vara att man tagit mer än man gett. En upplevelse och resa på detta tema, var en resa vi gjorde till Senegal.

 

En upplevelse som till en början var spännande, men ju längre den varade, desto bittrare blev eftersmaken. Vi klev in i utsatta människors vardag. Samtidigt som jag vill förstå, känna och komma nära. Men i motsats till Massajbyn, där folk interagerade med oss, försökte kommunicera, fanns här inte minsta intresse av att interagera med oss. Bortsett från barnen då. Barn är ju av naturen nyfikna och analyserar inte varför vi är där. Deras nyfikenhet matchar vår. Vi går där. Tar bilder utan att tveka. Frågar ibland, glömmer ibland. De lever sin vardag. Inget nytta av mötet med oss. 15 år senare, finns den bittra smaken kvar.

 

Vad hade jag gjort annorlunda idag? Om, om jag hade gjort samma besök, hade jag defentivt försökt kommunicera mer. Trots språkskillnader. Jag hade frågat inför varje bild. Och jag hade defentivt frågat vad jag kan bidra med till byn, och bidragit efter min förmåga för dagen.

 

Senegal, möte med lokalbefolkningen (1)

 

EN FRÅGA ATT TA MED PÅ RESAN

Innan vi söker nästa ”lokala möte” kan det vara värt att ställa sig själv en enkel men obekväm fråga: Om rollerna vore ombytta, hade jag själv velat vara attraktionen? Det är kanske där det verkliga mötet börjar.

 

Kenya, Malindi, Watamu, gränser

 

Translation
Lets talk about meeting the locals on our travels. When is it a win win situation, and when are we just exploting peoples unfortune?

 

fb-share-icon0
Pin Share0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Daniela Nasteska Olsson

Det är jag som är Daniela. Kreatör, fotograf och huvudskribent för Discovering The Planet. Drivet för den här bloggen grundar sig i min oändliga kärlek för resande och vår värld. Sedan barnsben har målet varit tydligt. Att se så mycket av världen som möjligt. Intresset sräcker sig också till vita duken. Vilket innebär artiklar om serier och filmer när vi inte är på fysisk resa.

FLER ARTIKLAR På SAMMA ÄMNE