När en kort promenad blir lång och en lokalbo har medlidande med en

Häromdagen kände jag att det var dags för en liten promenad på min lilla ö Koh Klang utanför Krabi. Tänkte att det var perfekt eftersom det var lite mulet, och mina redan lite brända axlar inte hade tålt  en promenad i solsken. Så jag beger mig av. Vatten i väskan, kameran över axeln och absolut inget solskydd. Jag skulle ju bara gå till närmaste by hade jag tänkt.  I alla fall ta mig till en affär.

Jag har också tänkt köpa lite extra vatten. På hotellet kostar en flaska 50 bath. I butikerna på ön får man tre flaskor för mellan 20 och 30 bath. Jag har dessutom inget medel till de kliande myggbetten och har tänkt införskaffa lite sånt och lite extra myggmedel. Jag kommer till första byn. Jag oroar mig lite för mitt linne och mina bara axlar. På Koh Klang är de flesta muslimer och i hotellets informationspärm råder man att man klär sig respektfullt om man ska ut och gå på ön. Men det är ingen som höjer ögonen, åt varken min klädsel eller mig. Jag går in i butiken i byn och letar myggmedel. Hittar inget. Så jag går bort till tjejen i kassan och försöker göra mig förstådd. Jag insåg för flera dagar sedan att engelskan på ön är lite så där och det faktiskt är få som  pratar annat än Thai.

DET DÄR MED MYGGMEDEL PÅ ÖN KOH KLANG I KRABI

Så jag försöker med teckenspråk och kliar mig själv på armen. Resultat, de plockar fram en bodylotion. Jag gissar att även de ser min solbränna och tycker att jag behöver kroppslotion. Mitt teckenspråk fungerar tydligen inte, hur jag än försöker förklara myggbett. Så jag går vidare. Till nästa by och nästa butik. Här passar jag också på att fylla på mitt förråd av vatten. Igen försöker jag förklara mina kliande myggbett. Nej, ingen tur här heller. En av damerna skojar med mig på Thai och skrattar. Vad hon skrattar åt kommer jag aldrig få veta, men jag bjuder på den. Hon försöker dessutom lite glatt lura mig på min växel, men inte denna gången.

När jag gått ungefär en halv mil, enligt stegmätaren i telefonen,  är alla moln borta. Solen står högt och tygväskan får mina svedda axlar att svida. Vid det här laget börjar jag bli lite trött, men att gå tillbaka är inget alternativ. Det är lika långt till hamnen som till hotellet. Så jag går vidare. Soporna som jag av någon anledning fokuserade på dagen jag kom, ser jag nästan inte alls av idag. Det är konstigt det där. Jag ser genuina byar, vacker natur, fina växter, några apor [som jag inte hinner ta bild på] och överkörda grodor. Jag kommer till en by där jag snabbt blir omringad av hord av getter och får en ny vän. En liten kattunge som följer mig tills jag kommer till bygränsen. Pojkarna i byn ser mig knappt och är helt fokuserade på sina tuppar. Undrar om det har tuppfäktning här?

LIFT MED EN LOKALBO

När jag närmar mig åtta kilometer är jag så trött att jag inte ens orkar sträcka mig efter vattenflaskan i väskan. Fingrarna är så svullna att jag inte kan böja på fingrarna. Illamående är lite tecken på solsting och jag börjar längta efter hotellpoolen. Men jag börjar se vatten igen och får lite hopp om att jag närmar mig mitt slutmål. Hamnen! Därifrån kan jag ta en tuktuk tillbaka. En ung kille stannar och frågar om jag vill ha skjuts. Jag tackar nej med ett leende. Det ju inte vara långt kvar. 9.72 kilometer. Benen bär knappt mer. Än en gång stannar en förare på moped bredvid och frågar vart jag ska. Jag säger hamnen. Han säger “oh, far, tree more kilometer”. Jag inser att det minsann var mycket längre än jag trodde, så jag tackar fint ja och hoppar på.

Den söta lilla mannen ser ut att vara i sextioårsåldern och helt harmlös. Han försöker prata med mig. Och ärligt, den är inte så att jag inte hör, det är bara så att jag inte förstår hans engelska. Han tar mig till en av hamnarna på ön. Jag har ingen aning vilken det är. Jag känner i alla fall inte igen mig. Jag tackar så jättemycket och frågar om jag kan ersätta honom. “Nej, nej, det var så lite så.” Jag går in i en av butikerna. Även här försöker jag med införskaffande av myggmedlet Soffell och något till mina myggbett. Jag har lika mycket tur som tidigare. Solkrämer plockas fram. Inga myggmedel. När jag går runt där i butiken kommer min lilla förare tillbaka. Han håller fram handen och ger mig en varm cashewnöt. Han pekar mot sidan av huset och ber mig följa med. Där sitter en dam och rostar cashewnötter och skalar. Jag behöver inte säga hur goda de var eller hur?

Min lilla förare frågar vad jag ska göra. Jag säger att jag ska tillbaka till mitt hotell. Det visar sig så klart att han har en tuktuk stående här. Så han kör mig tillbaka till hotellet. Där blir det hotellpoolen utan att passera gå…

Translation:
Went for a walk the other day here on Koh Klang in Krabi. 5 kilometers later I was getting really tired in the heat. 10 kilomters later I had to get a lift. But if was an amazing walk. Think I have to do it again. 

20

0

20

20