Att “ungen” på samma rad heter David, har inte undgått mig. Ungen som jag hoppades inte skulle hamna i närheten av oss. Ungen som när vi boardade planet till Stockholm, försökte köra om till vänster om mig, trots att gången var full med folk. Ungen som satte sin fot i hälen på mig vartenda steg han tog. Ungen som jag upptäckte stod och sparkade mig på hälarna med vilje. Ungen vars far vartannat steg ropade sig hes;
– Daavid, Daavid,
Daviiid… med Isländsk accent. Cirka 40 gånger på en timme hörde jag hans namn. Ungen som fick mig, som har extremt hög toleransnivå, att vända mig om och ryta;
– Nu räcker det!!!
JA, det är min största fasa. Trotsiga ungar som gör flygresan olidlig. Men värre är, föräldrarna som låter dem hållas. Som på något sätt tycker det är okej att ungen sparkar på folk, eller sparkar på stolsryggen framför. För så klart lyckades jag även få ungen som sparkade i stolssätet framför mig och ungen som lekte med fönsterluckan och stolsbrickan bakom mig, vilket fick mig att än en gång ryta. En annan börjar få in vanan, gammeltanten…

Ahh, vad det hade varit intressant att läsa Fredrik Backmans tolkning av en sådan här upplevelse. Men tack och lov för flygresor på en timme!!!

 

Bild: © Discovering The Planet

 

0

HITTA FLER ARTIKLAR I SAMMA ÄMNE HÄR

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *