Idag är det dags för andra inlägget från min första gästbloggare. Malin Gustafsson som driver företaget och sidan med samma namn, LADDA OM. Malin kommer att ta oss med på en spännande resa till Thailand och prata om att jobba som digital nomad, fysisk och mental träning och möten med nya människor. Malin kommer gästa oss här varje fredag i Februari. Läs hennes berättelse och inspireras! Läs Malins första inlägg.

Malin presenterar sig själv:

”Jag tror att när vi mår riktigt bra, då öppnar vi upp och kan må ännu bättre, komma så långt vi vill komma men det krävs det där första steget, lite mod och tillit. Må Toppen. Nå Toppen. Det är mitt citat för LADDA OM och det är det jag vill ge till andra. Hjälpa dig, inspirera dig, vara med på din resa.”

Mitt namn är Malin och jag har gått den långa vägen. Jag var aktiv som ung, skadade mig, började röka och blev allmänt lat. Gjorde några försök under åren men det var först när jag var 33 år gammal som jag började träna friidrott tillsammans med min dotter Hanna under ledning av elittränaren Susanne Lorentzon Borg. Jag förlorade ett vad mot dottern Hanna, jag hade liksom inget val… Idag jobbar jag med Mental Träning och som digital nomad…

 

Ladda Om, Koh Lanta

 

“Longbeach, how much?” “Oh, you decide”

Tuk-tukarna igen. De säger att jag ska bestämma hur mycket jag vill betala, men dels så glömmer jag från år till år vad man ska betala och dessutom så får jag lite dåligt samvete över att jag betalar för lite, så jag ger dem säkert överpris. Jag gissar på det, för de ler stort varje gång jag betalar, men det kan ju också bero på att de gillar mig… ;)

100 baht är ca 25 kr och ibland så prutas det – “60, we only pay 60″och så nickar de, vi kliver på och känner oss så nöjda för vi har fått ner det från 25 kr till 15 kr. Och visst är det bra med billig semester, att åka någonstans där det är billigt och där man verkligen känner att det är billigt, men för mig personligen känns det sådär…

Thailändarna här, det är inga rika människor som sitter med riktiga hus och bra bilar som de kör runt i. Herregud, hela familjer åker vespa och till och med ett spädbarn sitter hänger på en höft och vi skakar på huvudet för att det är ju inte klokt, men faktum är att de nog gärna skulle vilja ha det annorlunda, de skulle säkerligen vilja ha en trygg bil för sin familj. För mig är detta lite att ge tillbaka till de som har det tuffare än mig, så bra att jag får bestämma själv.

Någon som också ville ge tillbaka var Ryan som jag träffade en kväll tillsammans med ett annat gott gäng. Några från USA, en från Australien, en från Nya Zeeland, jag från Sverige, Ryan från England och så tre tjejer från Tyskland. Ryan berättade lite om hans jobb och jag förstod väl inte riktig vad han gjorde mer än att han också arbetade online och därför nu valt att vara på Koh Lanta en längre tid. Han kände att han ville ge tillbaka och därför arbetade han nu två gånger i veckan genom att undervisa i engelska. Fint tyckte jag. “Äntligen har du ett jobb” hade hans mamma utbrustit när han berättade det för henne, att jobba online hade hon inte riktigt förstått även om han hade levt på det i 4 år…

Jag rekommenderar att resa själv. Det är som att du öppnar en ny dörr och möter människor på ett helt annat sätt. Denna resan är inget undantag och kvällen med gänget satt jag helt fascinerad och fick lyssna på så otroligt många historier, öden, skratt och diskussioner. Och när jag gick hem, så kände jag mig så levande och berikad.

 

Ladda Om, Koh Lanta Ladda Om, Koh Lanta

 

“Jag går ut och äter själv ja” svarade jag på frågan jag fick från vän hemifrån. Och ja, det är sällan man ser det hemma, men här är det många som sitter själva vid ett bord och äter. Ibland har jag med mig så att jag kan arbeta, ibland har jag med mig en bok, ibland pillar jag på min mobil och ibland bara andas jag och tittar på människor. Lyssnar. Ler. Och ibland får jag ett leende tillbaka, ibland byts några ord och ibland pratar man vidare i flera timmar.

Som paret från Norrköping. De pratade om dessert, vilken de skulle ha och jag kunde inte låta bli. Jag befann mig nämligen på Taste där de har säkert världens godaste kladdkaka. Sådant kan och ska man inte vara tyst om… så jag rekommenderar det och det var startskottet på en 2 timmar långt samtal om mest träning, men även mental träning, livet och att ta chanser. Mycket intressant!

“Har aldrig varit såhär stark” sa mannen och slängde upp sina armar och visade musklerna. Wow… hann jag tänka när han la till att han tog över 300 kg i bänkpress. “Och det är vad gumman min här tar i benpress”. Ägaren Thomas satte sig också ner och lyssnade och dagen efter när vi möttes på träningen konstaterade vi, vilket par!

Jag är inte lika stark som detta par, men jag har vilat mig redo för träning och det blev inte så mycket crossfit som jag trodde, det blev mycket, mycket mer. Det är varmt och det är tufft. Lite jobbigt också när Robert står bredvid och ger mig ”The look” och jag förstår, ”ja, jag ska våga ta tyngre”. Ibland är vi få, bara jag, australienska Robyn och pizzakillen som jag kallar honom och ibland är vi riktigt många. Crossfit är inget jag tränar hemma. Och visst är det, som mycket annat, lite så där läskigt i början när man inte vet vad som ska hända. Men det är varmt, stämningen är god och man orkar liksom inte bry sig så mycket om de andra utan man kör på.

Och tittar man upp så ser man Robyn le stort. Denna tjej som är ute på en långresa, både bokstavligen men också i livet. För när hon över en middag berättar om hennes 14 år, tror det var 14, som soldat ibland annat Afghanistan så satt jag mest och gapade. Vi skålade, jag med en Chang öl och hon med en tonic, firade hennes 11 år som nykter och hon berättade om hennes långrunda hon skulle springa morgon därpå, innan crossfit och det är lite hennes liv. Resa runt, träna och springa mycket, detta är en tjej som springer mycket och länge, gör galna lopp och ja, tänk vad livet kan svänga från alkoholiserad soldat till den hon är idag…

 

Ladda Om, Koh Lanta Ladda Om, Koh Lanta

Ladda Om, Koh Lanta

 

Själv springer jag sällan innan ett crossfitpass, men en morgonpromenad på Klong Dao tar jag gärna. Dels för att det är skönt att väcka kroppen med en promenad men mest för att denna fantastiska soluppgång är magisk. Varje morgon. Och jag tar foto efter foto, varje morgon, som om den är annorlunda men det är så vackert så kan inte låta bli. Det är också här man möter andra man känner igen. Man nickar, vinkar, byter något ord och så andas man och jag känner mig så levande just denna stund.

Jag tar ofta en kaffe efter min runda för att titta lite till. En morgon kände jag även för lite vatten och sedan la jag till att jag även ville ha kaffe. Hon tittade på pengen jag hade i handen.
”Coffee is 60 baht” sa hon och jag bara lite lugnt och självklart sa ”Ok”. Hon såg lite undrande ut. Jag gick ut och satte mig, drack mitt vatten och efter en stund kom hon med kaffet. Jag tog en klunk och frågade om mina pengar, min 500 baht som jag hade lämnat vid disken.
”Oh, that was only one 50 baht” och jag inser att jag förväxlat sedlarna, att jag handlat för 80 baht och bara haft 50 med mig och hon hinner bara se min förvånande min när jag upptäcker detta misstag innan hon lägger till:
”You can pay later” Jag säger tack och minns en annan morgon året innan. Då hade jag tränat tufft en morgon, kände att all energi försvann, gick förbi stället jag brukar äta på och han frågar om jag ska äta frukost och jag säger att jag ska bara hämta pengar varpå han svarar:
”You eat now, pay later”. Dessa 2 gånger är inte de enda gångerna, men det är fint med människor som litar på andra, det är fint att få ta del av det och värmer gott.

Det värmer också gott när man ”checkar in” på någon restaurang och börjar jobba. Jag öppnar min dator, beställer en bananshake och vatten, lite senare även en lunch och jag sitter där några timmar och de låter mig sitta där. De ler när man tittar upp för att två sekunder senare lägga sig på soffan och sova middag. Men det är så lugnt och avslappnat här, de är säkerligen trötta och då sover de.

Wi-fi finns på de flesta platser men visst slås det ut ibland eller är svagt och då får man i stället hitta andra lösningar. En kväll fick jag gå runt med datorn i huset jag bodde i och leta efter bästa stället och det visade sig vara i trappan. Så jag flinade men satte mig ner och började coacha mina kunder i Sverige. Och det gick ju lika bra att sitta här. Preeya som jag hyr av flinade lite men inget är fel, hennes dotter kom och bjöd på godis, de andra hyresgästerna sa hej och ja, allt funkar och löser sig.

 

Ladda Om, Koh Lanta

Ladda Om, Koh Lanta

 

Jag träffade även detta år Rut. Som precis fyllt 82 år och reser ner här själv till sin dotter med man och son. Jag träffade henne för något år sedan på flygplanet hem och vilken härligt kvinna! Jag sprang fram och kramade henne detta år och frågade hur det var.

”Jo, nu är det bra, här är det inte så mycket prat om saker”. Och jag förstår henne. Hemma är det mycket prat om saker, kläder och lite mer saker. Man ska köpa, man letar efter något, man måste ha nytt, bygga ut, ”var har du köpt den klänningen”, man funderar på att byta soffa igen, köpa nya ljusstakar, barnen vill ha nya mobilen. Det var det som jag efter mitt första Thailandbesök blev mest medveten om. Allt detta, hur många diskussioner som handlar om konsumtion. Här pratar vi inte om sådana saker. Här är vi inte status eller vad vi har, här pratar vi om andra saker. Drömmar, mål, vad vi sett på stranden, maten, minnen och det är skönt och känns mer verkligt och viktigt.

Drömmar. Det är många jag hört säga dessa år skulle vilja gå en thaiboxningsmatch. Många tränar det här nere och visst leker de med tanken på match men det blir sällan av. Så därför blev jag så grymt imponerad när Amelias vän Kalle inte bara funderade på det utan faktiskt anmälde sig!

Dagarna innan åkte en reklambil runt som genom en megafon skrek ut ”The game of the year, Kalle from Sweden” och givetvis var vi där på matchdagen. Såg hur Kalle allt var lite nervös, såg hur han stack ut bland thailändara, såg has komma ut och köra en hedringsdans för sin tränare och det var en komisk syn att se en tuff thaiboxare flaxa runt med armarna i någon fågeldans…

Det blev match och Kalle kom på en finfin andra plats i sin match… Men för mig var han redan vinnare, tänk att han faktiskt vågade ställa upp! Tänk att han vågade följa en liten önskan, en dröm, något han ville. Tänk att våga testa något nytt. Om Amelia är Superwoman så är verkligen Kalle Superman!

Jag imponeras och inspireras av sådana människor som Kalle och funderar själv vad jag vill göra, som jag kanske har sagt eller tänkt, något som jag skulle vilja prova.

Har du något som du tänkt att du skulle vilja prova någon gång?

 

Ladda Om, Koh Lanta

Ladda Om, Koh Lanta 6

Ladda Om, Koh Lanta 7

 

Translation;
Todays wa are visited for the second time by the Digital Nomad Malin Gustafsson from LADDA OM. 

 

Text: Malin Gustafsson / LADDA OM
Bild: Malin Gustafsson / LADDA OM

 

0
Malin Gustafsson

Malin Gustafsson

Det började med fyra gästinlägg om Thailand och nu är Malin en av våra residenta skribenter. Malin är den som kommer skriva mer om aktiva resor, aktiv semester och saker att göra med familjen. Utöver här hos oss, hittar du Malin på LADDA OM. Företaget där hon erbjuder tjänster som mental träning, att starta företag, föreläsningar och mycket mer.
www.laddaom.nu

HITTA FLER ARTIKLAR I SAMMA ÄMNE HÄR

2 Comments

  1. Profilbild
    lbg says:

    Bra Malin det låter häftigt / kram pappa

  2. Profilbild

    Tack pappa, det var (och är) härligt, kul att ni följer med nästa år… ;) Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *