Snorkling med djävulsrockor och valhajar på Maldiverna

– I samarbete med Momondo – 

Tiden går fort. Alldeles för fort. Vi är redan på resans sjunde dag här på Maldiverna och det är dags för vår första stora aktivitet. Vi ska ut på havet. En heldag. Det är kanske också en av de största dagarna i mitt liv. Jag kanske kommer få se en djävulsrocka, Manta Ray. Något jag drömt om hela mitt liv. Upplevelsen  som legat högst upp på min bucketlist, men alltid känts ouppnåbar.

Vi ska snorkla med djävulsrockor [Manta Rays]. På programmet står också möte med valhajar och sköldpaddor. Att snorkla med valhajar finns också där i toppen på bucketlistan. Sedan min barndom har jag fascinerats av de här djuren, djävulsrockorna, mer än av några andra djur. Varför vet jag inte. De här magiska djuren med en vingbredd på sju till nio meter mellan vingarna, har skapat en önskan om att någon gång få se dem i verkligheten. Men det var inte förrän vi var på plats på Maldiverna, som jag insåg att det här fanns en möjlighet att få se dem. Att uppleva dem. Och jag säger till G, “om jag får se en här och nu, kan jag dö lycklig”.

Så vi bokar en dagstur. Jag oroar mig för några saker. Den första är själva snorklingen. Av någon anledning har jag svårt att andas genom ett snorkelset. Och jag har testat många olika. Mannen har införskaffat ett nytt som ska vara bra och enkelt. Men inte det heller fungerar för mig. Jag känner bara min egen varma andedräkt och måste dra av det efter någon sekund. Kan inte andas.

Lånar ändå med mig ett av dykcentret, tar flytvästen de ger oss motvilligt [kan ju faktiskt simma] och ignorerar fenorna helt. Kanske ni lite börjar förstå vart det barkar. Det andra jag oroar mig för, är kylan på djupt vatten [det ska visa sig att kallt vatten inte är något man behöver oroa sig för på Maldiverna]. Så jag lånar med mig en våtdräkt i storlek L. Tror att jag är det. Storlek L alltså. Det ska senare visa sig att våtdräkten både är för stor och inte behövs. För stor för att jag har fått en XXL

FÖRSTA STOPPET | DJÄVULSROCKOR

Båten stannar. Vi är framme vid vår första snorklingsite. Våtdräkten på. Snorklingsutrustningen på. Mobilen i sin täta påse. Check, check och check. Och så är vi i. Vi är en liten grupp på nio personer och åtta av dem letar redan fiskar och mantor. Jag har inte tid att leta efter något. Kämpar med håret som glider fram över masken.  Kämpar med snorkelutrustningen. Kan inte se. Kan inte andas. Den vattentäta påsen till mobilen, som ska föreviga stunden, öppnar alla andra appar utom kameran. Jag börjar bli frustrerad. Jag har någonstans börjat förlika mig med känslan av att idag, kanske inte är dagen för min date med en djävulsrocka. Dagen är underbar, vi är på Maldiverna och i Indiska Oceanen, vi är på havet och jag är på benen. Så jag får väl ändå vara nöjd?!

Tar bort röret man andas i. Sätter masken för ansiktet och tittar under ytan. Under en liten stund försvinner alla tankar jag precis haft ovan ytan. Där glider den. Min dröm. För några sekunder slutar jag andas helt. Tio meter nedanför mig glider den lika vackert som jag sett i oändliga naturfilmer. Manta Birostris. Jag kan inte säga hur stor den är, men gissar minst fem meter. Den kan som fullvuxen mäta mer än 7 meter mellan vingspetsarna och rekordet är omkring 9 meter. Jag har läst att den kan väga uppåt två ton och blir tjugo år gammal. Och man kan inte uppleva det här fantastiska djuret utan insikten om dess sårbarhet.

Internationella naturvårdsunionen har rödlistat jättemantan, men trots det jagas den. Utöver att den fastnar i fiskenät som bifångst, bedrivs det ett riktat fiske mot den för dess kött och gälars skull. Gälarna efterfrågas mycket inom bland annat kinesisk medicin. Mantornas långsamma reproduktion förvärrar dessutom situationen. Tro det eller ej, men turismen kan i detta fall skydda mantorna. Det ekonomiska värdet på de levande djuren, kan på lång sikt motverka det kortsiktiga ekonomiska fångstvärdet. Kul att veta om just mantor, är att de har en ovanligt stor hjärna för att vara en broskfisk och att de kan lära sig känna igen olika dykare. De är både nyfikna och sociala.

Om du blev inspirerad, passa på att boka din nästa resa redan nu. Kika på Momondos riktigt bra sökfunktion. 

ANDRA STOPPET | SKÖLDPADDOR

När båten puttrar vidare till vårt andra stopp, saktar båten plötsligt ner. En liten bonus. Tio meter från oss simmar en familj delfiner. Eftersom det inte ingår i vår tur, bli det bara ett kort stopp och sedan åker vi vidare till vårt nästa äventyr. Sköldpaddor. Jag vet inte varför, som om jag inte hade nog med snorkelutrustningen, men av någon anledning gör jag som alla andra, och tar också på flytvästen. Ovanpå våtdräkten. Jag studsar i vattnet och har förhoppningar om att det ska gå bättre än förra gången. Men inget sådan händer. Som en skadad fågel kämpar jag i vattnet med allt.

Gruppen glider längre och längre bort. Flytvästen åker upp. Håret är över masken. Telefonen tar inga bilder och jag försöker som en strandad val simma ikapp gruppen. Efter tio minuter har jag fått nog. Ger blanka tusan i sköldpaddorna. Börjar simma mot båten. Vår uppmärksamma dykinstruktör ser schabraket som är jag och vinkar på båten. Trappan upp. Allt av. Och jag kan andas igen.

TREDJE STOPPET | VALHAJAR

Vi har alla stoppat i oss vår lyxiga lunch bestående av två bullar utan pålägg, ett ägg och två tonfiskmackor. Allt smakar bra på havet, eller åtminstone  mättar som det ska. Vi är inte riktigt beredda när vår utkikskille ropar till. Han har sett något stort. Vi har ju precis varit i vattnet. “Fast, fast, everyone go, go.” Alla studsar i utom jag. Förra försöket tog alla mina krafter och min kropp har gått ner i lågvarv. Jag bannar mig själv för att jag gjorde av med energin på sköldpaddor och inte sparade mig till det här mötet. Jag såg ju inte ens någon. Men jag känner mig lugn. Eller tror jag känner mig lugn. Vet ju inte riktigt vad det är de har sett. Bäst jag stannar på båten.

Det är då jag ser den och känslan av ångest slår till. Jag borde vara där, i vattnet. Men energin är slut och jag har inte mycket annat val än att stanna där jag är. Men till och med från där jag sitter ser jag den otroliga valhajen. Världens största haj och världens störst levande fisk. Rhincodon typus. Den största valhaj som har uppmätts är 12,65 meter, men den kan i sällsynta fall bli närmre 20 meter lång och väga upp till 36 ton. Ett av dess främsta kännetecken är den enorma munnen som kan bli upp till 1,5 meter bred. Denna fredliga jätte lever huvudsakligen av plankton, men även ansjovis, sardiner och makrill och kan bli 60–150 år gammal.

Längst fram i vår lilla grupp simmar Göran med sin nya Gopro. Jag tror att han är gladast av alla. Under tio minuter är vi de enda på plats att njuta av den här stora vackra varelsen. Jag hoppas att han får bättre bilder än mig [och så här i efterhand vet jag att filmen han tagit blir ett minne för livet]. Jag har hela dagen har jag tampats med solen som står högt på himlen, skit i både kamerahuset och i linserna och bilderna blir inte alls som bra som jag önskar. Det har känts som all teknisk utrustning varit emot mig just idag. Det som händer näst, är turismens stora baksida. Det som får en att känna skam och förundrar över oss människor. På några få minuter har ytterligare sex, sju båtar kört fram obarmhärtigt och i en rasande fart. Folk hoppar i vattnet hysteriskt och högljutt innan båtarna har stannat.

Vid det här laget har vår lugna grupp redan lämnat vattnet och sitter i förundran, förvåning och förtvivlan. Och i motsats till mantans positiva effekt av turismen, har man här sett, att valturism kan ha en negativ påverkan på djuret genom att valhajarnas ätbeteende ändras och att valhajar skadas fysiskt av förbipasserande båtar och båtmotorer. Vi lämnar kaoset och påbörjar vår färd tillbaka till vår lilla oas och ö, Sun Island. Idag har varit en fantastisk dag, men också en av de där dagarna där allting känns ambivalent. Motstridiga känslor som både älskar att vara här, men också medvetna om våra ofrivilliga fotspår i det här paradiset. Några av oss medvetna och betänksamma om läget, andra helt oberörda.

På WWFs sida står det, “Ökad kunskap och förståelse för dessa gåtfulla jättar främjar bevarandet inte bara av valhajen, utan även av dess omgivande ekosystem och andra marina arter. Den småskaliga ekoturism som bedrivs i dessa områden ger inkomster bland annat till de lokala fiskarna vilket förbättrar levnadsstandarden.” Men kanske det behövs striktare regler, mer regler för de som snorklar och dyker och begränsat antal platser per dag med dessa magiska djur.

PS Om ni har läst så här långt, kanske ni redan vet att jag inte kan ta kred för någon av de riktigt bra bilderna i inlägget. De credas mannen. Mina bilder, som ni kanske redan förstått, är de där suddiga bilderna utan fiskar i dem. DS

Translation
When in the Maldives snorkling is a must. Even if you are lousy at it like me. We set out to see Manta Rays, turtles and Whale Sharks. We got all of them and dolphins too. Maldives is said to be magical for a reason. Now we know why. 

Denna resan görs delvis i samarbete med Momondos Ambassadörsprogram under kampanjnamnet #momondoamabassador och #letsopenourworld. 

20

0

20

20